MICKE NORINDER

MICKE

En vinterdag för två år sedan drabbades Micke och Jessica Norinder av ett tungt besked. Deras yngsta dotter Alice, som bara var sju månader gammal, led av en obotlig sjukdom som heter Krabbes sjukdom. Det är en ärftlig och snabbt fortskridande hjärnsjukdom, som både Micke och Jessica ovetande varit bärare av. Livet tog en ny vändning. Vardagen som butiksägare och småbarnsföräldrar sattes ur spel. Allt handlade om att ta in det som hänt, att hjälpa de större barnen att förstå, orka med frågorna från anhöriga och vänner, och att leva med och vårda ett barn som alltför snabbt skulle försämras och gå bort.

- Vi sörjde på väldigt olika sätt, berättar Micke. Jessica blev inbunden och ville inte träffa folk. Det var hon som till största delen tog hand om Alice. Jag var den som skötte butiken, träffade personalen och hade kontakt med alla när de frågade hur det var. Vi skapade en hemsida (www.krabbes.se) där vi skrev dagbok och nådde andra familjer som drabbats av det här. För mig underlättade det att prata om det.

- Det blev bara så. För mig var det inget alternativ att lämna henne en sekund, förklarar Jessica. Micke var mer ute. Det var då han började spela poker på kasinot. När man befinner sig i en sån här kris & Man måste överleva, båda två, på bästa sätt.

Jessica och Micke tar emot i den stora, ljusa villan i Sundbyberg. Från en inhägnad på tomten kikar hundarna Charlie och Chico nyfiket fram mellan spjälorna och i garaget sticker baken på en skinande Mercedes CL 600 fram med registreringsskylten HOLDEM.

I vardagsrummet lyser vårsolen in genom den öppna altandörren. Alice har varit död i snart ett år, och på en spiselkrans står mängder av fotografier, hälsningar och små nallar som minner om henne och hennes sista tid i livet.

- Vi skaffade faktiskt Chico dagen innan Alice dog, berättar Micke.

- Fast jag egentligen inte ville, inflikar Jessica.

- Nej. “Aldrig en hund i det här huset!” sa du, men sen var det du och din mamma som hittade Charlie på nätet. Och det blev faktiskt väldigt bra, en tröst för vår andra dotter. Och för oss.

Man kan undra hur de orkar, med tomrummet efter Alice, med dagisbarn och tonåringar, en stor klädbutik, en nyöppnad inredningsaffär, en reklamfirma och två hundar. Micke är dessutom en av Sveriges mest framgångsrika pokerspelare, vilket innebär att han spelar nätpoker upp till sextio timmar i veckan och live tre kvällar i veckan.

- Det började precis innan Alice blev sjuk. Jag har alltid spelat kort och så, och mycket på Solvalla, och hängde med några till Casino Cosmopol för en pokerturnering. Och så vann jag! Det var mycket pengar. Så jag gick dit igen. Jag vann två tävlingar av tre, och på den vägen är det. När sen Alice blev sjuk blev det en kanal för mig, ett sätt att fly verkligheten. För när man sitter vid pokerbordet, då tänker man inte på det där andra. Samtidigt är det en social grej. Man snackar medan man spelar och lär känna varandra. Jag fick nya vänner. Många pokerspelare handlar kläder i vår butik nu och två av dem kom på begravningen.

Jessica får dra ett tungt lass när Micke tävlar utomlands. Själv följer hon aldrig med fastän hon blir erbjuden. Hon har aldrig spelat poker och vet knappt hur det går till.

- Vad ska jag säga? Jag är ingen spelare, köper aldrig en lottorad, men jag har väl sett på teve som alla andra, förklarar hon och slår generat ut armarna.

- Du kom inte ens och tittade när jag satt vid finalbordet på SM! utropar Micke.

- Nej, om vi ska resa vill jag att det ska vara semester, betonar Jessica. Jag skulle bara bli irriterad av att åka med och sitta där, och känna att vi ändå inte kan umgås.

Till vardags kan det också bli svårt med umgänget.

- De som spelar poker tror att de är närvarande när de har en dator i knäet. Men det är de inte. Då kan jag lika gärna vara ensam! Eller som när vår stora dotter vill något, och Micke svarar, så är han ändå inte där. Nu har vi bestämt att han inte ska spela förrän hon har gått och lagt sig.

Poker tar tid. Det är det svåra. Mängden tid och att spelet pågår på så udda tider. De lever två parallella liv. Hon sover på nätterna. Han på dagarna. Ändå har de allt gemensamt, sorg, glädje, umgänge, städning, vardag. Det är tur att de båda är entreprenörer, så att de kan anpassa sina arbetstider och sköta mycket på distans. Det enda som verkligen skiljer dem åt är pokern.

- Jag tycker det är positivt att Micke får göra det han vill, får leva sin dröm. Det är bra för oss båda, om han mår bra, men det blir lite mycket ibland. Sen är det förstås positivt att det genererar pengar.

Poker och pengar hör ihop. Nästan alla förlorar, bara en bråkdel kan leva på det. Framgång bygger på kunskap om sannolikhetsprinciper, på psykologi, uthållighet, disciplin och tur. Det är det där sista, turen, som skapar charmen med spelet. Man blir inte mästare av en tillfällighet, men vem som helst kan vinna över en mästare.

- Jag är en utpräglad tävlingsmänniska, men självklart spelar jag för pengarna. Jag skulle aldrig göra det för tändstickor. Jag har förstås förlorat också, haft oflyt, men aldrig någon längre period. Jag har disciplinen som krävs, till skillnad från många av de yngre spelarna man kan se på nätet.

Kvällen innan har Micke sett en nätspelare kamma hem 269.000 euro mot en annan spelare. Ingen av dem var över 22 år.

- De spelar om miljoner! Och de har aldrig haft ett jobb i hela sitt liv! Hur ska killen som förlorade klara sig? Har han pengarna, eller ska han låna dem? Och hur ser hans framtid ut? Det är det som är läskigt med nätpoker, jämfört med live. Man ser inte pengarna. Man trycker bara på en knapp.

Mickes tonårsgrabbar går inte i sin fars fotspår.

- Man ska inte spela poker förrän man har en fast inkomst, tycker Micke. Fast ­ibland spelar vi på skoj när de tar hem kompisar. Jag har ju varit med några gånger på Pokermiljonen i teve och det tycker de är kul. Då satsar alla en tjuga.

Vem vet om inte de också fastnar en dag. De flesta killar gör, en kort period eller för alltid. Micke var fyrtioett år när han började. Han kan inte se sig själv sluta. Så mycket i hans liv har kommit att handla om det här spelet. Han sitter i Pokerförbundets styrelse. Han ansvarar för Poker-SM som äger rum i Tallinn i april. Han jobbar med ett spelbolag, har egen sponsor och producerar kläder åt pokersajter.

- Jag ser mig som pensionär på hemmet, och det kommer vara samma sak där. Jag är helt enkelt en pokerspelare. Och det är härligt!

Text: Tina Messing, sondag@dn.se Foto: Hannah Modigh