MICKE NORINDER

MICKE NORINDER: ”Det finns ju folk som är smidigare på att uttrycka sig än mig!”

Pokersveriges största käft, Micke Norinder, är antagligen mer punk än han själv förstår. Sen kan det ju diskuteras i vilka läger det är en fördel. I Svenska Pokerförbundet fick Peder Månsson nyligen än en gång erfara konsekvensen av att samarbeta med en rebell.

Micke har ett av marknadens bästa sponsorskontrakt. I alla fall intygar flera välkända spelare jag talat med att så troligen är fallet. Så nog har han en rätt bra position i Pokersverige, det mer eller mindre framtvingade “avhoppet” från Pokerförbundet till trots.

När jag står på gatan i Sundbyberg och väntar på Mikael Norinder är det ännu många veckor kvar tills affären med Casino Cosmopols SM och Norinders deltagande i detsamma skall rulla igång.

Den silverfärgade Mercedesen svänger runt hörnet och glider upp längs Järnsvägs-gatan. Väl framme vid hörnet mot Råstensgatan, där jag står och väntar saktar den in, och stannar jämsides bredvid mig. Jag öppnar dörren och tittar in på Micke som hälsar med ett brett leende. Bilen, med registreringsskylten “Holdem”, säger rätt mycket om Micke som person, inbillar jag mig. Tämligen stadd i kassa, och skäms inte för det.

Väl hemma hos Micke, fem minuter senare, i den stora smakfullt renoverade villan i Duvbo, förstärks det intrycket ytterligare. En BMW suv - stora modellen, och en rätt schysst båge står parkerade utanför. Det ska också sägas att det inte är pokerpengar som har byggt upp Mickes tillvaro. För några år sedan sålde han en reklambyrå vilket har gett honom ett tämligen gott kapital att driva sin tillvaro framåt med. Detta inkluderar också pokerspelandet, även om avtalet med Unibet numera innebär att Micke kan spela de liveturneringar han vill utan att det behöver inverka negativt på hushållskassan.

Jag tittar upp på de infällda spotlightsen i kökstaket medan Micke gör i ordning kaffe. “Är du händig?”, frågar jag honom. Micke säger att han förr i tiden brukade göra mycket själv, men att han inte ser någon prestige i det längre. Har man råd kan man lika gärna leja bort arbetet till dem som faktiskt kan hantverket bättre.

Micke Norinder är en av de mest kontroversiella profilerna i den svenska pokerbranschen. Mannen som alla har en åsikt om. Samtidigt är det ofrånkomligen så att han i mångt och mycket har sig själv att skylla. Han sticker ut hakan gång på gång, och skiter rätt blankt i vad folk tycker om honom. Upplever han aldrig att folk i gemen har en felaktig bild av honom?

“Jo, absolut! Men det är något jag har levt med sedan jag var barn egentligen. Jag var den som hördes mest, och den som satt längst fram. Jag var den som stod kvar när någon kastade sönder en ruta. Man är uppfostrad att stå för vad man har gjort. Det var mig de tog i örat och gick hem med, så att pappa fick betala rutan.

Med åldern har det blivit bättre, men jag har någonstans en väldigt kort stubin. Jag har aldrig varit rädd för att säga vad jag tycker och tänker. Det har man ju lidit av väldigt många gånger, men i längden vinner man absolut på det. Nu har jag lugnat ner mig avsevärt när jag har blivit äldre.

Jag kan säga ganska mycket plumpa grejer. När man säger saker när du och jag sitter så här, så kan man ju med uttryck göra situationen annorlunda. Ibland säger jag kanske samma sak på en blogg och då uppfattas det inte som ett skämt. Jag har ju definitivt inget emot småspelare, även om det är många som tror det.”

Det sista är nog en liten blinkning till mig med flera, efter en del uttalanden som Micke gjort på forum och bloggar. Själv skrev jag i min årskrönika att Micke hade “tagit föraktet för oss microstejkare till helt nya nivåer”. Detta efter mina intryck från Mickes uttalanden i sin blogg och diskussioner på pokerforum. Jag är emellertid beredd att backa i den åsikten efter vårt möte.

“Visst tycker jag i vissa lägen att folk har en felaktig bild av mig, men samtidigt tycker jag inte att det gör något. Jag är en medial säljare, så all reklam är bra reklam.

Sen är jag den typen av person att antingen gillar du mig eller så hatar du mig. Samtidigt så är det så att jag och Jessica har gått igenom så mycket, och jag har gjort så mycket, att jag inte ens orkar ägna energi åt dem som inte gillar mig”

Det känns som ett annat liv, där vi sitter på den stora altanen och dricker kaffe. Det känns fjärran från den lilla ankdammen pokersverige. Snarare en vänskaplig fika med en bekant. Samtidigt är det ju så att många av spelarprofilerna på pokerscenen uppenbarligen har stora delar av sitt umgänge med andra spelare. Är det möjligt att bygga starka vänskapsband till folk man spelar om pengar med, eller snarare mot?

“Ja, det är det. Absolut. Jag har ju det med många, men kanske har jag de starkaste vänskapsbanden med dem jag inte spelar cashgame med”.

Efter svenska mästerskapet i Tallinn fördes det också en debatt kring spelares beteenden ute på mästerskapen, i synnerhet när de kommer utanför Sveriges gränser. Ett antal personer utmärkte sig negativt främst i samband med de fester som pågick utan för turneringslokalen. Även Micke har haft synpunkter på detta. En annan del av kritiken mot SM var de affischtjejer som bolaget 5050poker tagit dit för att marknadsföra sig med. Även Mikael riktar kritik mot den typen av marknadsföringsåtgärder

“Att ta in de här bimbosarna fyller ju ingen funktion mer än att vi backar ett antal år i utvecklingen igen. Jag förstår inte varför man skulle hyra in dem, jag fattar heller inte vilken typ av spelare man genererar när man vill ha dem. Jag förstår inte det. Jag gillar alla de där, Mattias och de på Prosharks, vi är ju bra kompisar, men det där var ett lågvattenmärke, tycker jag”.

Det är emellertid just det enskilda beteendet hos vissa spelare som störde Micke mest under vistelsen i Tallinn.

“Det jag skrev om i min blogg, och vad jag främst reagerar på, är vissa duktiga spelare som jag gav en chans att på Unibets bekostnad åka till SM och spela. Det är kanske inte den mest penningstinna turneringen, men det är ändå en av de viktigaste veckorna, i och med de här tre turneringarna. Att man då åker dit och super, kommer hem åtta, halv nio på morgonen, och sen kommer full ned till spelbordet. Jag tog av de här spelarna Unibetkläderna. De vet hur besviken jag blev. Jag fattar inte hur man kan vara så oprofessionell om man nu ska kalla sig pokerproffs. Jag tycker faktiskt att det är bedrövligt”.

Samtidigt så fick Micke själv liknande kritik av före detta Betwayproffset Karin Lundgren under förra årets SM. Då handlade det bland annat om Mickes beteende och attityd vid spelborden. Man ska förvisso också ha i bakhuvudet att Mikael Norinder är en person som även utan alkohol kan störa sina motspelare. Dessutom verkar det inte ligga för Micke att be om ursäkt för sina egna förehavanden, på ont och gott. Vidare är jag ute på tämligen hal is då jag inte var där. För mig är SM både i år och föregående år inget annat än andrahandsinformation, och kommer så att förbli.

Sprit och poker påverkar ju för övrigt inte bara människors sociala beteende. Inställningen till alkohol och spel är också något som Micke menar spelar in på människors hantering av sina tillgångar vid pokerbordet.

“Jag dricker aldrig alkohol när jag spelar kort, och gör jag ändå det så tar jag upp tiotusen kronor och vet att jag kommer att förlora det. Men när jag jobbar dricker jag aldrig. Därför åker jag bil eller motorcykel till casinot.

Nästan alla de som är på casinot är folk som älskar spelet, mer än att bara vinna pengarna. De har råd att förlora några tusen här och där. Sen finns det ju vissa som man ser att de spelar för allt de äger och har. Men sen handlar det om personkemi; vissa vill du ju gula.”

Det här är ett typexempel på en diskrepans mellan min åsikt och Mickes. Jag själv tror inte att jag skulle ha den kylan, eller förmågan att stänga av min empati för mina motspelare i ett livespel på de nivåerna. Micke däremot verkar kunna påvisa en stor värme för människor i sin närhet, samtidigt som han stänger av all medkänsla vid bordet, och till och med tenderar att uppvisa en grymhet när det handlar om motspelare han inte tycker om. Har man något ansvar för sina med-/motspelare? Har man en skyldighet att resa sig upp och gå, om man ser att en motspelare har ett reellt spelproblem?

“Nej. Han har gett sig in i leken, och då får han leken tåla. Mer eller mindre faktiskt. Jag har sett några bedrövliga grejer, Men de största och jobbigaste problemen är de här yngre grabbarna som torskar sina pengar på nätet.”

Micke exemplifierar den målgrupp han pratar om genom att namedroppa ett antal av Sveriges yngre stjärnspelare - bl a merparten av Team Gnuf - som kommit fram de senaste åren.

“De har aldrig jobbat i hela sitt liv, de har inga referenser alls. Sen vet jag att jag har ganska bra koll på pokerbranschen, så jag vet vilka som är gula och inte. Det är många som är riktigt gula”.

Micke Norinder är, oavkomme sitt avtal med Unibet, främst förknippad med livepoker. Trots det så blir det även för honom en del nätpoker, även om det handlar om tämligen modesta nivåer. Han rör sig mellan 1/2 och 4/8, och verkar inte ha något behov av att utvecklas till någon highstakesgrinder på nätet.

“Jag spelar otroligt lite nätpoker. Nu har det blivit en del de senaste nätterna. Det går i perioder också. Jag kommer ihåg för två år sen, då kunde man sitta jämt. Det var som att man bara ville spela, och inte kunde göra något annat, men så känner jag inte längre.

Nu har vi ju fått klubben i Sundbyberg också, där jag klivit in som sponsor med Unibet. Det finns arton bord där, och den är riktigt bra faktiskt. Då är det ju roligare att åka ner dit och sätta sig och slaska. Jag är mer för livespel också.”

Micke blev en mer aktiv stamkund på casinot i Stockholm i samband med en tragisk händelse i familjen, som kommit att prägla deras liv för all framtid. För några år sedan fick familjen veta att yngsta dottern Alice led av en obotlig, dödlig sjukdom som heter Krabbes och är väldigt sällsynt.

Han berättar för mig, lågmält, men rakt och utförligt om tiden från att man fick beskedet, fram till den 30 mars 2006, då Alice somnade in på Astrid Lindgrens barnsjukhus.

“Det har påverkat oss som människor, och jag hoppas att det är något man bär med sig resten av livet. Vi har ändrat våra värderingar, men vad jag framför allt insett är att det alltid finns värre saker att råka ut för. Det kände jag när jag åkte ut på femte plats i Amsterdam till exempel. Det finns värre saker än sånt”.

Att dottern Alice är och förblir en av de viktigaste människorna i Micke Norinders liv råder det ingen tvekan om. För mig som småbarnsförälder är det omöjligt att över huvud taget föreställa sig hur man bär sorgen med sig. Hur går man vidare?

“Man får lära sig att leva med det. Det ska aldrig gå över. Hon är ju en del av vår familj fortfarande. Jessica har blivit förbannad när hon har läst intervjuer där de frågar hur många barn jag har. Ibland säger man tre och ibland säger man fyra. Säger du fyra så får du följdfrågan hur gamla de är. Vissa människor vill man inte prata med om det här heller”.

Micke berättar också att han i samband med Alice bortgång upptäckte att det fanns relationer till människor han mött vid borden som sträckte sig bortom markerna och kortlekarna.

“Då hade jag ändå inte varit så många år på Casinot, men Greger Aktell och Jörgen Nilsson var på hennes begravning. Några av italienarna som brukar vara där skickade blommor”.

Det är en annan Micke Norinder som sitter framför mig än den “buffel” som visas upp offentligt. En reflekterande, ödmjuk fyrabarnspappa med totalt fokus på sin familj. Något som slår mig när jag är i det Norinderska hemmet är att det inte är något sorgehus, utan ett hem fyllt av människor, barn och väldigt mycket värme. Jag misstänker att det är ett drag som präglat Micke och hans familj väldigt mycket, att hitta ljusglimtarna i tillvaron. Det är nog ett krav för att orka gå vidare.

“Vi har ändå otroligt mycket bra minnen även från det året. Nu går man med hundarna, till kyrkogården här borta där hon ligger begravd. Man går ofta förbi där och sjunger lite. Jag klarar det nog bättre än vad Jessica gör. Vi sörjer ju på olika sätt. Mira, min andra dotter, har det ju varit jobbigt för. När det här hände tänkte man ju på det jämt. Allt annat blir oviktigt.

Det var då jag började åka in till casinot, och började spela poker mer, för då kopplade man bort omvärlden en stund”.

Och på den vägen är det. Nu är han en av Sveriges mest framgångsrika turneringsspelare det senaste året, och nybliven svensk mästare i Omaha. Jag frågar honom om titlar är viktiga.

“För mig är det det. Jag spelar poker för att jag vill bli bäst. Jag är ju så dum i huvudet att jag tror att jag kan bli det också. Jag tror verkligen det, innerst inne. Jag känner att jag har potential att bli riktigt bra. Enda sättet att kunna visa att man är riktigt bra är att ha titlar. Jag vill inte ha en spänn, jag vill vinna titeln. Jag vill vara en vinnare, så för mig var titeln jätteviktig”.

Titeln går ju hand i hand med statusen. Vi diskuterar en stund kring vikten av portalfigurer. Hur mycket det betyder för pokerförbundet att man nu fick namnkunniga mästare under alla tre discipliner under mästerskapen. Micke håller med mig om det är en fördel ur marknadsföringssynpunkt.

“I alla branscher eller sporter behöver du ha några kända namn ändå. För mig innebär det här med Amsterdam och Prag att man får inbjudningar. Sådant är ju mycket värt för en annan också. Jag är en säljare, och just nu försöker jag sälja mig själv. Samarbetet med Unibet har inneburit mycket bra för dem, men det har betytt enormt mycket för mig också”.

Är det viktigt för Unibet att du är en vinnande spelare?

“Nej. Unibet är ett så ofantligt stort bolag, och pokern är ändå en ganska liten del. Det hade varit skillnad om jag hade spelat för ett bolag som hade sysslat med hundra procent poker. De spelare som jag dragit in är ju det de räknar rejk på till syvende og sist i alla fall”.

Jag berättar för Micke att hans namn lyfts fram i en diskussion mellan Jens Jadbäck och Ola Brandborn i poker.se-tv, angående sponsrade spelare. Ola menade då att Micke tillsammans med Hasse Eskilsson var några av de få spelare som faktiskt gör ett bra, aktivt jobb med att promota den sajt de är kontrakterade för.

“Ja, det känner jag med, det har jag märkt hela tiden. Även konkurrenter har hört av sig till mig och sagt att det märks att jag gör ett bra jobb på Unibet. Jag har flyttat över många spelare. Men det där handlar ju mer om annat. Jag är ju ganska bra kompis med både Mats Rahmn och Anders Henriksson också. De har ju hållit på länge, pratar vi meriter nu så är det ju odiskutabelt så att de är ju de som ska ha sponsorkontrakt.

Mats och Anders fick inget sponsorkontrakt och vi försökte hjälpa dem, och drog i trådar, men det går ju inte om man sitter vid bordet, och sen går upp på sitt rum och spelar. När jag började spela för Martins Poker så skulle vi spela EPT i London, och Mats Rahmn och Kniven skulle vara med. Och vad gör de? De skiter i det! De kommer inte ens på middagen, utan sitter och spelar kinapoker på sitt jävla hotellrum! Nu får vi hoppas att de funkar för dem med T6.”

T6 ja. Det har ju varit en hätsk debatt på forum kring bolagets intentioner. Micke drar sig inte för att leverera sin åsikt även här.

“Jag har ingen åsikt om bolaget, jag är för dåligt insatt i det. Det som det handlade om på forumen, var att jag tyckte att det blev för mycket skitsnack om Anders och Mats.

Jag har ju träffat den här Torben som står bakom T6 också. Jättetrevlig kille, men om han är en skurk kan inte jag avgöra. Om det är sant att han är en skurk så är det självklart att han har en trevlig approach, annars skulle han inte kunna göra det han gör, eller hur? Det säger sig själv. Jag har fan ingen uppfattning om det, men sen vet jag att det finns ju folk som är smidigare på att uttrycka sig än mig. Men så har det varit sen jag var liten”.

Jodå, jag får nog hålla med om att Micke kanske inte alltid är Pokervärldens stora diplomat. Kombinationen av att han ibland är - lite för - rak i sina uttalanden, med att han faktiskt har en del rätt kontroversiella åsikter, skapar statements som inte direkt är politiskt korrekta i ett landskap där kutym är att man försöker vara strömlinjeformad om man är en offentlig person. Dessutom upplever jag att Micke till och med ibland tvingar sig själv att stå för mer än han tycker. Han försvarar uttalanden och göranden långt över gränsen för vad han borde, istället för att backa ett steg och säga “okej, jag hade fel”. Frågan är om det handlar om prestige eller ren och skär envishet?

Jag frågar Micke vad han tycker att Mats och Anders har för eventuellt ansvar, i och med att de faktiskt blir affischpelare för en kommersiell aktör.

“Om jag hade varit i Anders och Mats situation så hade jag skitit i om det varit en bluff egentligen. För egen del hade jag tagit chansen att komma ut på de här tävlingarna och vinna pengar. De som personer har ju inget ansvar mot de andra spelarna tycker jag. Internationellt sett så är ju Anders och Mats mindre namn än många andra. Jag tycker faktiskt inte att de har det ansvaret utåt, det tycker jag inte. Vem ska de vara ansvariga emot?”

Jag håller inte med Micke i den här frågan. Om T6 nu visar sig vara ett bluff-företag, märk väl ordet “om”, så anser jag att Anders och Mats får ta på sig ett visst moraliskt ansvar i frågan. Samtidigt tycker jag att Mickes sista motfråga är intressant. Mot vem har en sponsorspelare sitt ansvar? Andra spelare de möter? Spelare som börjar spela på sajten på grund av dem? Investerare? De egna ägarna? Det är en annan diskussion som jag emellertid snarare ämnar ta med berörda parter än med Micke.

I samband med det kommer vi in på de svenska pokerforumen. Micke har mer än en gång varit i hetluften i hätska debatter där han i mina ögon både gett och fått slag under bältet. Micke har flera gånger varit starkt kritisk mot debattstilen på Pokerforum.nu. Han yxar ner aktörer som han menar inte vill redovisa sina ägarförhållanden, han menar att Prosharks har gått ned sig enormt och tappat mycket i trovärdighet sedan 5050 Poker startades. WSOP.info är döende, enligt Micke.

Under den tiden vi sitter på Mickes altan och pratar hinner han såga stora delar av Pokersverige. Ändå verkar han egentligen inte tycka direkt illa om någon. När man sitter face-to-face med Micke upplever jag honom som väldigt duktig på att skilja på sak och person. Intressant, då det är en egenskap som inte direkt lyser igenom på internetpersonen Norinder.

I och med diskussionen kring forumen kommer vi också in på pokerförbundet. När vi sitter på Mickes altan har jag då ingen aning om att han kommer att spela Casino Cosmopols mästerskap, och som en följd av detta mer eller mindre frivilligt tvingas lämna pokerförbundets styrelse.

“Svepof är i en position där det måste hända en massa saker. Svepof är för klent idag. Peder och jag känner varandra väl, men han är inte den mediala personen som förbundet behöver. Till att börja med måste Svepof få en jäkla massa fler medlemmar.”

Micke nämner Ken som en positiv kraft när det gällde att få medial uppmärksamhet. Nu har man ingen sådan galjonsfigur längre. Förbundets numera namnkunnigaste ledamot, Micke själv, fick lämna skutan för andra gången en tid efter vårt möte. Även om jag när vi sitter på Mickes altan inte kände till det, är jag väl medveten om behovet av att gå nya vägar.

“När jag kom till pokerförbundet från början så satt det en sekreterare med 35-40 000 i månadslön, och tjänstebil. Sen satt det två, tre man som gick på ALU-tjänster. Då kände jag att vad fan är det här?”

Att Micke faktiskt aktivt gjort mycket nytta i förbundet råder det ingen tvekan om. En viktig detalj är Mickes del i att Svepof faktiskt närmat sig pokersajterna samarbetsmässigt. Det är ingen idiot jag har träffat även om många tyckare på forumen försöker förenkla frågan till det. Mikael Norinder är en smart och driven personlighet i ett allt för ängsligt pokersverige. Konflikterna uppkommer när rättframhet, en viss plumphet och kontroversiella åsikter möter avvikande uppfattningar. Sen kan man ju också tycka att Micke och hans tillvaro skulle må bra av lite mer reflektion och eftertanke då och då.

Jag lämnar Duvbo med många nya tankar i huvudet. Buffeln jag skulle intervjua visade sig vara en rak och rolig kille, som utan att backa en tum på sina åsikter ändå hade förmågan att lyssna på kritik och åsikter, och rannsaka sig själv.

Det var ett synnerligen intressant möte. Dels på grund av att många av mina förutfattade meningar och fördomar slogs på kant när vi väl träffades. Men också på grund av att Micke kanske är den person av de jag intervjuat som i sina åsikter och inställning till spelet står längst från mig när det gäller synen på sina motspelare, och personligt ansvar. Samtidigt som det är en människa som jag upplever besitter en stor värme, och ett stort hjärta för människor i sin omgivning. Det är en komplex person, som jag själv hyser stora sympatier för. Jag respekterar hans åsikter, även om jag synnerligen inte delar flertalet av dem.

Nästa gång jag ser Mickes ibland huvudlösa kommentarer och utfall på nätet kommer jag att se det där leendet och höra tonfallet framför mig. Då är det lättare att se situationen med glimten i ögat.

/// Erik Rosenberg